Lagtvång stoppar samspelet i trafiken
Den 1 maj år 2000 sätter en lagändring stopp för
samspelet vid övergångsställena mellan gångtrafikanter
och motorförare. Från och med då är det tvång
för motorförarna att stanna vid övergångsställena
ifall en gångtrafikant står på trottoaren. Det är
en lagändring som jag inte gillar.
Sveriges trafikanter samspelar i trafiken. Det skapar hänsyn,
förståelse och gemenskap mellan oss. En gångtrafikant
stoppar hellre upp en sekund vid trottoaren för att inte tvinga ett
en bil att abrupt stanna vid övergångsstället. Och tvärtom
stannar en förare ifall det är flera gångare som väntat
en stund och behöver komma över en väg.
På vägen går vi gärna åt sidan i vägrenen
för att underlätta en omkörning och blinkar sedan åt
varandra som tack. Ett samspel och en visuell kommunikation som Sveriges
trafikanter skapat själva – utan att en enda trafikbyråkrat
behövt lägga sig i.
Den svenska trafiken har förfinats allt mer under motorismens
över hundra år. Men fortfarande finns ett stort antal trafikbyråkrater
på Vägverket som måste göra skäl för sin
lön. Därför uppstår den här sortens onödiga
petigheter som lagtvånget om absolut väjningsplikt vid övergångsställen.
Det nya lagtvånget kan få absurda effekter. Tänk om
ett par gångtrafikanter bara står och pratar med varandra i
gathörnet och inte alls har en tanke på att gå över
övergångsstället - hur ska motorförarna veta det?
Många gångtrafikanter, särskilt äldre, vill absolut
släppa förbi trafiken först och sedan gå över
i lugn och ro, de känner sig stressade av att trafiken väntar
på dem. De vinkar förbi trafiken - men måste vi motorförare
stanna ändå?
Samtidigt kan jag hålla med om att vi förare i Sverige ibland
visar för lite hänsyn till gångtrafikanterna vid övergångsställena.
Då tycker jag det är bättre att använda USA:s
tydliga exempel i lagstiftningen: har fotgängaren väl satt foten
i gatan så måste vi motortrafikanter stanna!
