En 4-hjulsdriven bil är alltid överlägsen
en 2-hjulsdriven. Men att bilen har 4-hjulsdrift innebär tyvärr
inte alltid att den driver med alla hjulen.
I värsta fall kan bilen råka ut för 1-hjulsdrift
- ett hjul spinner på isen och övriga på sträv mark
står stilla. Det som spökar är bilens differentialer i
axlarna.
Så här fungerar 4-hjulsdriften i verkligheten.
Visst är en 4-hjulsdriven bil alltid överlägsen en 2-hjulsdriven
när det gäller grepp och framkomlighet. Men 4-hjulsdrift är
en sanning med modifikation.
Många terrängbilsägare har blivit chockade då
de plötsligt fastnar på ojämnt underlag trots 4-hjuldrift.
Kanske har de råkat ut för ett förargligt diagonalspinn.
Vänster framhjul och höger bakhjul står stilla i backen
medan de andra hjulen snurrar hjälplöst i luften.
Det som spökar för 4-hjulsdriften är bilens differentialer
i axlarna. Diffarna är nödvändiga på asfalt men spelar
ett spratt i terrängen.
Låt oss ta det från början:
4-hjulsdrift:
4-hjulsdrift innebär att bilen teoretiskt kan driva med alla fyra
hjulen. Väl fungerande 4-hjulsdrift har mer än dubbelt så
bra grepp som 2-hjulsdrift. För en enbart bakhjulsdriven bil driver
inte bara på häften så många hjul - utan tvingas
också "knuffa" två icke drivande framhjul. Uttrycket 4-hjulsdrift
förkortas ofta i engelska termerna 4WD ("fyra ve de") eller 4x4 ("fyra
gånger fyra").
In- och urkopplingsbar 4-hjulsdrift:
Detta är den ursprungliga och enklaste formen av 4-hjulsdrift.
Normalt på asfalt är bilen 2-hjulsdriven, i allmänhet bakhjulsdriven.
Men via terrängbilens så kallade fördelningslåda
(en extra växellåda) kan man också koppla in framhjulen
och bilen får 4-hjulsdrift. 4-hjulsdriften bör normalt endast
användas på halt underlag. En bil med in- och urkopplingsbar
4-hjulsdrift har ofta följande lägen på fördelningslådans
växelspak: 2H (2-hjulsdrift hög), 4H (4-hjulsdrift hög),
N (neutral) och 4L (4-hjulsdrift låg).
Konstant 4-hjulsdrift:
Det blir allt vanligare med konstant (permanent) 4-hjulsdrift. Fördelen
är att bilens chassi kan optimeras för enbart 4-hjulsdrift och
att föraren aldrig behöver reflektera om han behöver lägga
i 4-hjulsdriften eller inte. En halkfläck på fin asfalt kan
ju oväntat dyka upp bakom vägkröken. Bilar med konstant
4-hjulsdrift kallar ibland sitt system för AWD (All Wheel Drive, allhjulsdrift).
Lågväxel:
Förutom 4-hjulsdrift så har de flesta terrängbilar lågväxel.
Det är den så kallade fördelningslådan (transferlådan)
- en "extra" växellåda bakom ordinarie växellådan
- som innehåller in- och urkopplingsbara 4-hjulsdriften och lågväxeln.
Att lägga i lågväxeln innebär att bilen växlas
ner så att den på blir ungefär dubbelt så stark
men går hälften så fort på alla växlarna.
Styrkan och låga hastigheten är en förutsättning för
körning i trång terräng. Tyvärr saknar många
av de nyare bilarna lågväxel vilket diskvalificerar dem som
riktiga terrängbilar.
Differentialer:
En bil som går på väg måste ha differentialer
("diffar") i axlarna. För när bilen svänger i en kurva färdas
ytterhjulen en längre sträcka och snurrar snabbare än innerhjulen.
Differentialerna i axlarna består av ett system av kuggdrev som tillåter
att höger och vänster drivaxlar och därmed hjul snurrar
olika fort.
Om inte de "öppna" diffarna fanns skulle axlarna "knyta sig" och
bilen bli trögstyrd. Den mekaniska spänningen i drivaxlarna kan
göra att de går av. I hög fart i en kurva skulle bilen
till och med kunna "flippa över" och välta.
Men diffarna har den nackdelen att de för över drivkraften
till de hjul som snurrar lättast. I terrängen kan det alltså
bli så att kraften förs över till de hjul som slirar på
halt underlag medan hjulen på sträv mark står stilla.
Men det finns motmedel för detta.
Mittdifferential:
En bil med konstant 4-hjulsdrift måste också ha en mittdifferential
(centraldifferential) - en diff mellan främre och bakre kardanaxel.
För i en kurva är det så att inte bara ytter- och innerhjulen
snurrar olika fort - utan också fram- och bakhjulen. Även rakt
fram kan hjulen snurra olika fort beroende på hur slitna däcken
är. Mittdifferentialen tillåter fram- och bakaxeln att rotera
olika fort och förhindrar att drivsystemet (transmissionen) "knyter
sig".
Diffspärr:
För att inte differentialerna ska spela terrängbilen
ett spratt i terrängen finns diffspärrar (differentialspärrar)
som kan kopplas in. De låser differentialerna mekaniskt så
att drivaxlarna alltid snurrar med samma varvtal. Vanligast är att
ha diffspärr i bakaxeln och mittdifferentialen.
Det är dock ovanligt i framaxeln eftersom styrningen blir trög,
med lika drivande framhjul strävar bilen efter att gå rakt fram.
Diffspärrarna får endast användas på halt underlag.
Glömmer man att koppla ur dem på asfalt "knyter sig" transmissionen.
Diffspärrarna kopplas in och ur mekaniskt eller via elektronik eller
vakuum.
Med diffspärr på bakaxeln och mittdifferentialen har man
i alla fall garanterad 3-hjulsdrift. Endast den bil som även har det
på framaxeln har garanterad 4-hjulsdrift! Diffspärrar kan köpas
för eftermontering.
Diffbroms:
Diffbromsen bromsar varvtalsskillnaden mellan höger- och vänsterhjulen.
Den fungerar automatiskt och behöver inte kopplas in eller ur. Diffbromsen
tillåter en liten varvtalsskillnad mellan hjulen vilket gör
att den skonar transmissionen och inte är något hinder vid körning
på asfalt.
Diffbromsen består av ett antal lameller där varannan skiva
är kopplad till höger drivaxel och varannan till vänster
drivaxel. Lamellerna kan antingen pressas mot varandra via fjädrar
och bromsverkan är då konstant. Eller så påverkar
varvtalsskillnaden en oljepump som via oljetryck pressar ihop lamellerna,
diffens bromsverkan ökar då med axlarnas varvtalsskillnad.
Diffbroms är numera i princip standard i bakaxeln, men inte i framaxeln
eftersom styrningen fortfarande blir trög. Diffbromsar kan köpas
och eftermonteras.
Viskodiff:
Viskodifferentialen är som en diffbroms med lameller men innehåller
en silikonolja som kan variera sin viskositet ("trögflythet"). När
det uppstår en varvtalsskillnad mellan lamellerna "vispas" oljan
och blir varm. Värmen gör oljan mer trögflytande och det
uppstår en diffbromsverkan. På så sätt utjämnas
kraften mellan axlarna. Viskodiffen används huvudsakligen som mittdifferential.
Torsendiff:
Torsendiffen har fått sitt namn av engelska orden TORque SENsing
som betyder "vridmomentkännande". Torsendiffen är en komplicerad
drevkonstruktion som bygger på principen att ett skruvdrev (snäckdrev)
lätt vrider runt ett kugghjul - men att ett kugghjul har svårt
att vrida runt ett skruvdrev. Effekten i Torsendiffen blir att hjulet med
bästa väggreppet alltid får största drivkraften -
det vill säga tvärt emot vad vanliga "öppna" differentialer
åstadkommer. Torsendiff är vanligast som mittdifferential.
Elektronisk greppkontroll:
Elektronisk greppkontroll (Electronic Traction Control, ETC, kallas
även anti-spinn) är den senaste trenden inom 4-hjulsdrift. Här
används varken diffspärrar eller diffbromsar utan bilens elektroniskt
styrda låsningsfria ABS-bromsar. När ett eller flera hjul spinner
bromsas just de hjulen automatiskt och drivkraften förs då över
till de andra hjulen som har fäste. Bilen har alltså "öppna"
differentialer men låter ABS-bromsarna sköta den garanterade
4-hjulsdriften. Systemet har den nackdelen att bromsarna kan bli varma
under knepig terrängkörning.
Haldexkoppling:
Haldexkopplingen är det senaste 4WD-systemet som kommit i bruk.
Det är en i grunden svensk uppfinning som i princip består av
en flerskivig lamellkoppling som löper i ett oljebad samt ett elektroniskt
styrt pumpkolvsystem. Trycket från pumparna påverkar i sin
tur flera givarcylindrar vars kolvar pressas samman lamellpaketen så
att kraften kan fördelas om från en axel till en annan. Systemet
reagerar snabbt och har den fördelen att drivkraften kvickt kan fördelas
till den axel som har grepp. På 1/30-dels sekund kan båda hjulparen
rulla oeberoende av varandra. Man har alltså inte den fördröjning
som finns i en viskokoppling och bilen knyter sig aldrig. Haldexkopplingen
finns i dag bara i Volkswagen Golf 4-motion, men förväntas på
Porsches och VW:s nya SUV.